Sidor

En sjö är en vattensamling som inte är en del av havet

1 december 2017

Snittar elva timmar sömn per natt, ställer inte klockan, låter hjärnankroppen avgöra själv. Vilar all ledig tid, ett gott självomhändertagande, skulle Katharina säga. Det är min sjuksköterskekontakt på mottagningen. Hon är klok, snäll och ser mig som en vuxen person. Annars är vårdpersonalen duktig på att göra mig liten. Jag är inte liten. Jag är lagom. Min lillebror Sami, tie år, säger att jag "har sinne som en femåring och kropp som en tjugosjuåring som ser ut som en sjuttonåring". Hittills har ingen bättre beskrivit mina åldrar. Jag gick runt Pildammsparken idag. Det kändes som att varva Växjösjön, både till utsikt och längd, något kortare kanske, jag vet inte, jag gick förstås omvägar. Tänk, i Malmö kallar de en pöl damm, i Växjö heter det sjö. Hur stor får en liten sjö vara som minst? Fyra av mina fem syskon bor vid en lagom stor sjö som heter Lillesjön. Jag såg en man mata sjöfåglarna. En Hitchcockscen om de organiserade sig. Jag vet inte om fåglar i regel organiserar sig på andra sätt än som v-formationer på väg bort. 16.23. Snart kommer Rasmus hem. Jag sträckläser Recovering Shopaholics och katalogiserar allt jag har. Hänger ut kläder på vädring på en slags balkong som vi har som egentligen är ett tak. Mittemot ligger Triangeln, jag har mätt, det tar lika lång tid att gå hemifrån och dit som det tar för mamma att gå från huset till stallet. 16.29. Lyssnar på Strokes. Letar efter en rubrik. Wikipedia säger: "Någon allmänt accepterad undre gräns för en sjös storlek finns inte; i Sverige räknas vattensamlingar med en yta på minst en hektar (10 000 kvadratmeter) då man uppger att antalet sjöar är nära 96 000." 16.35. 

Jag springer så sakta jag kan

30 november 2017

Tog ledigt en liten vecka. Pluggar dubbla kurser snart, 200%. Ligger i soffan idag, lyssnar på diskmaskinen, dricker ljummet kaffe ur My little pony-muggen. Browsar minimalisminternet, downshifting, hållbarhet, lär mig stoppa strumpor, rent teoretiskt då.

Hittade min brudklänning i garderoben nyss, jag undrade vart den hade tagit vägen efter flytten. Ja jag köpte en brudklänning en försommar när jag inte var ihop med någon, tänkte där är den ju, den ska jag ju bära, jag träffar ju rätt sen, det vet jag ju. I tre månader har vi sagt: Jag ska gifta mig med dig/Ja, och jag ska gifta mig med dig. I måndags sa han: Du är alldeles för lite min fru. Jag sa: Jag ska gifta mig med dig i sommar till exempel. Är vi förlovade nu? undrade han. Ja. Eller. Är det verkligen nu vi blir det? Har vi inte varit det hela tiden?

Tre veckor efter första dejten sa han: Jag har tänkt, varför bor vi inte ihop? Vill du flytta in hos mig? Jag sa: Jag vill vara där du är.

November. Vi håller hand på Triangeln och tittar på ringar, fula, så fula, och guldindustrin är smutsig tror jag nog. Måste man. Nej, man får som man vill. Vad ska vi med ring till? Så åbäkigt i vägen. Händerna är till för arbete och kärlek, vi börjar där. Vi börjar i händerna, sen växer vi i oss.

Man får göra lite som man vill. Man får göra så lite man vill också, inget måste man, bara andas, säga ja, säga nej, mest säga nej: Nej, tyvärr min hjärna är överhettad, jag kan inte jobba, jag förstår inte vad något betyder längre, jag råkade springa igen, som jag ju gör, ni vet, jag är så duktig, så presterande, dubbelt upp hinner jag när ni hinner hälften eller kanske inte ens ropa: Hey, vänta! Vänta på oss!

Jag sitter i soffan i rutiga byxor som ibland är utomhusbyxor och ibland pyjamasbyxor. Jag räknar mina plagg, har checklistor, 6 polotröjor, 2 svarta jeans, 20 trosor, jag lagar hål i en tröjärm, tar bort klisteretiketter på schampoflaskorna, my brain is fried, den orkar inte se alla budskap från badrumshyllan. Schh. I diskmaskinen slår vågorna av och an, av och an. 

Utan närmare specifikation

21 november 2017

Allt här är taget ur sitt sammanhang, jag skriver selektivt, är inte ensam om det, det är bra mest nästan jämt, det måste du veta. Jag är rotad. Jag har hittat hem, det har börjat nu. Men jag balanserar igen. Sommaren var min roligaste hittills. Jag stod mitt under solen och tänkte: det kommer vara sommar i resten av mitt liv. Men inte ödesmättat som 2016. Utan rent och klart: Sommar. I resten av.

Jag balanserar, minskar medicinen med 25 milligram, det är skört. Jag är stark. Jag har följande känslor i min kropp: trötthet, ont i huvudet, illamående, det värker i mina leder, jag kan bara somna om jag tar tablett. Men jag mår: bra. Jag mår så bra som jag har mått utan att vara alldeles för glad.

De säger att de ska skjuta den vita älgen. Jag längtar efter hunden. Leva hela livet i merinoull, kängor, överstrykningsrosa varseljacka. I skogen är det fuktigt och kallt som i grönsakslådan längst ner i kylen. Syreupptagningsförmågan ökar med 50%.

Strangers on the street

16 maj 2017

flormansgatantörley gunnar Det är vår nu, sommar nästan, man behöver inte ha jacka när man går hem från KB 04:39. Jag har inte varit i skogen på flera veckor men jag lönejobbar på kvällar och redigerar manuset ibland. Det finns någon jag tycker om och vi äter sirap på gröten som en efterrätt. Jag är uttråkad ofta men inte lika trött, äter mina proteiner, järntabletter. De höjer mina mediciner, det svänger fort, stanna. Lite vill jag stanna, inuti mig. Mycket vill jag röra mig, i rum, på gator, övergångsställena tickar, fåglarna är högljudda igen. Jag hälsar på främlingar i trapphus, klappar hundar jag inte känner, sitter timtal i telefon, hej, Rebecka heter jag, jag ringer på uppdrag av.